Råttgift/musgift

Se Felleskatalogen för de olika aktiva substanserna. Sök på rottegift/Musegift.

Råttgift  Förgiftningar hos hund & katt SLU 

I Sverige är produkter innehållande warfarin, kumatetralyl och så kallade "superwarfariner", till exempel bromadiolon och difenakum, godkända för utrotning av råttor och möss.

Råttgift i form av utlagt bete eller att äta giftet direkt ur förpackningen utgör en risk för husdjur. Att äta upp råttor och möss som själva ätit råttgift kan också innebära ett problem.

Råttgift hämmar blodets koagulation (förmåga att levra sig) vilket kan leda till blödningar. Det finns olika typer av råttgift och därför är det viktigt att veta vilket råttgift ditt djur har ätit av, ta gärna med eventuell information om giftet om du hittar den på plats.

Symptom: Blödningar orsakade av förtäring av råttgift uppkommer som regel efter 1-3 dagar. Symtomen beror på var blödningen är lokaliserad och hur stor den är. Det kan bli allt ifrån blåmärken till näsblödningar eller blödningar i munhåla och svalg. Blod i avföring och urin eller massiva blödningar i inre organ kan också förekomma. En blödning i en led kan förorsaka hälta och smärta. Tillståndet kan bli livshotande.

Behandling: Vid konstaterad råttgiftsförgiftning går behandlingen ut på att förhindra, upptäcka och stoppa blödning. Om man misstänker att djuret precis ätit råttgift är det akuta förfarandet att framkalla kräkning och ge kol det som kan vidtas omedelbart på djursjukhuset. Motgiftet vitamin K är receptbelagt och förskrivs då vid behov av veterinär. Eftersom behandlingen och prognosen beror på vilket slags råttgift som djuret ätit av är det viktigt att försöka ta reda på vilket slags råttgift det rör sig om - ta gärna med förpackningen om det är möjligt! 

Om du misstänker att ditt djur har ätit råttgift kontakta omedelbart djursjukhuset, ju fortare hunden eller katten får behandling desto bättre är prognosen

Råttgift och musgift

Råttgift innehåller ämnen som försämrar blodets förmåga att koagulera. Om din hund fått i sig råttgift kan det leda till inre blödningar. Detta tillstånd kan vara livshotande.Om hunden nyligen intagit råttgift så ges kräkmedel och eventuellt medicinskt kol. En hund som fått i sig en farlig mängd råttgift behandlas med K-vitamin som motgift.

Musgift som innehåller Alfakloralos

Vissa typer av musgift kan innehålla substansen Alfakloralos. Ämnet kan orsaka kramper och medvetslöshet hos hundar. Alfakloralos förbjöds för försäljning till privatpersoner i december 2019 av Kemikalieinspektionen, på grund av ökat antal förgiftningsfall.

Symtom på råttgift

Först efter 3-5 dagar kan symtom på att en hund som fått i sig råttgift komma. Symtomen kan vara vaga till en början och senare kan de bli mer synliga genom exempelvis blödningar eftersom råttgift gör så att blodet inte kan koagulera. Men det är inte alltid som blödningarna är synliga utan de kan pågå inne i kroppen, var därför även uppmärksam på andra symtom om du misstänker att din hund fått i sig råttgift.

Symtom på musgift

Symtom på att en hund fått i sig musgift kommer redan efter 30 min – 4 timmar. Ämnet kan orsaka kramper och medvetslöshet hos hundar. Motgift saknas mot musgift som innehåller alfakloralos, man behandlar i stället symtomen.

Så kan råttgift och musgift påverka hunden

 

Alfakloralos (musgift)

Hund: 34 mg / kg gav måttlig förgiftning i ett fall. 93 mg / kg orsakade svår förgiftning i ett fall. Katt: Särskilt känsliga. Sekundär förgiftning (djur som äter förgiftade gnagare) har rapporterats..

Symtom: OBS! Icke-antikoagulerande effekt. Symtom uppträder vanligtvis inom 30 minuter till 4 timmar efter intag. Hund / katt: Hypotermi (katt), hypertermi (hund), skakningar, hyperestesi, hypersalivation, mios, ataxi, kramper, CNS-depression, koma.

 

Behandling: Magtömning och kol om det behövs hos asymptomatiska djur. Lugn och ro. Övervaka andning och temperatur. Krampanfall kan behandlas med diazepam. Symptomatisk behandling. Behandling i 1-3 dagar kan vara nödvändig.

Källa: Felleskatalogen

----------------------------------------------------------------------------

Specialarbete Toxiska ämnen för hund - råttgift och etylenglykol
Toxic Substances for Dogs – Rat poison and Ethylene glycol
Ellinor Runesvärd

Råttgift
Antikoagulatoriska råttgift (AR) är de som används mest. Inom gruppen AR är warfarin, brodifakum och difacinon de vanligaste (Meadows & Gwaltney-Brant, 2006). Tidigare var warfarinbaserade AR vanligast, men då allt mer resistens började uppkomma hos råttor var det nödvändigt att ta fram nya preparat som skulle vara mer potenta och ha en längre halveringstid. Dessa utvecklades och kom att kallas andra generationens AR (Woody et al., 1992; Haines B., 2008; Waddell et al., 2013). Konsekvensen blev att de kan ge toxiska effekter efter endast ett intag. För de mindre potenta första generationens AR med kortare halveringstid krävs det oftast flera doser för att orsaka toxicitet (Haines, B., 2008). Baserat på akut oral LD50-data från råttor anses brodifakum vara den mest toxiska av andra generationens AR (Woody et al., 1992). Brodifakum har ett LD50-värde på 0,27 mg/kg (Socialstyrelsen, 2002). I en retrospektiv studie av Haines (2008) undersöktes hundar som intagit råttgift. Av dessa hundar hade de flesta blivit utsatta för andra generationens AR där brodifakum stod för de flesta av fallen. Högst antal förgiftningsfall observerades under december och april, dock sågs ingen självklar trend.
I en retrospektiv studie av Wadell och medarbetare (2013) jämfördes många olika variabler mellan en grupp hundar som hade detekterbara halter AR i kroppen med en grupp som inte hade det. Hundarna kom från Pennsylvanias universitetsdjursjukhus och många olika raser var representerade. Bland annat jämfördes vikten mellan grupperna och därmed storleken på hundarna. Det noterades att vikter för hundarna i gruppen där AR detekterats i kroppen hade ett medianvärde (13,9 kg) som var signifikant (P = 0,008) lägre än medianvärdet (27,4 kg) för gruppen där inget AR detekterats. Detta menar forskarna kan bero på att de mindre hundarna lättare kunde få tillgång till råttgift än de större hundarna.
Haines (2008) observerade att det var övervägande unga hundar som drabbades av AR-förgiftning. Haines (2008) tog även upp aspekten att förgiftning via intag av förgiftade råttor teoretiskt sett är möjligt, dock väldigt osannolikt. En hund måste inta halva sin kroppsvikt i råttor för att få i sig en toxisk dos.
Verkningsmekanism
Intaget AR tas lätt upp från gastrointestinalkanalen (GI-kanalen) och ackumuleras i levern (Haines, B., 2008). Livshotande koagulopati kan utvecklas hos en AR-förgiftad hund (Waddell et al., 2013). AR interfererar med normal hemostas genom att störa karboxyleringen, och därmed aktiveringen, av koagulationsfaktorer (II, VII, IX och X) och de antikoagulatoriska proteinerna C och S. Alla vägar för koagulationskaskaden påverkas (Haines, 2008).
AR inhiberar kompetitivt enzymet vitamin K epoxidreduktas. Detta enzym katalyserar omvandlingen av vitamin K epoxid (inaktiv form) till vitamin K hydrokinon (aktiv form). Aktivt vitamin K är nödvändigt för att karboxyleringen ska kunna ske. Den kompetitiva inhiberingen av enzymet förhindrar alltså att inaktivt vitamin K reduceras tillbaka till sin aktiva form och därmed kan ingen karboxylering av de vitamin K-beroende antikoagulationsfaktorerna och antikoagulationsproteinerna ske. Detta innebär att endast inaktiva koagulationsfaktorer kommer att cirkulera (Monnet & Morgan, 2000; Haines, 2008; Luiz & Heseltine, 2008; Waddell et al., 2013).
Den högre potensen hos andra generationens AR är relaterad till högre affinitet för vitamin K epoxidreduktas, förmågan att inhibera detta enzyms cykel vid mer än ett ställe, ackumulering i levern och långa halveringstider på grund av fettlöslighet och enterohepatisk recirkulation (Murphy, 2007).
Koagulationsfaktorerna ingår i den normala omsättningen av proteiner och hur lång tid det tar innan brist uppstår beror på respektive halveringstider där faktor II har längst (40 timmar) medan faktor VII har kortast halveringstid (6 timmar) (Haines B., 2008). När de existerande koagulationsfaktorerna har förbrukats uppkommer onormal koagulation. Det kan ta mellan 24 till 36 timmar för onormal koagulation att uppkomma. Kliniska symptom yttrar sig vanligen två till fem dagar efter intagande (Luiz & Heseltine, 2008). Däremot skriver Haines (2008) att kliniskt signifikanta koagulopatier utvecklas inom 12 till 36 timmar och att ägare allmänt inte märker dessa förrän två till fem dagar efter exponering.
Diagnostik
Diagnostisering av AR-förgiftning kräver konfirmering av koagulopati. De vanligaste testerna som används är protrombintid (PT), aktiverad koagulationstid (ACT) och aktiverad partiell tromboplastintid (APTT) (Haines, 2008). En hund som är AR-förgiftad har ett förhöjt PT-värde vilket är relaterat till reduceringen av koagulationsfaktor VII som har den kortaste halveringstiden (Pachtinger et al, 2008).
I studien av Haines (2008) står det att PT oftast förlängs inom 12-24 timmar efter intag av AR. Pachtinger med flera (2008) konstaterar istället, baserat på de vitamin K-beroende koagulationsfaktorernas halveringstider, att PT inte borde öka förrän ungefär 36 timmar efter intag. Även förlängning av ACT är utmärkande för AR-förgiftning. ACT förlängs inte förrän faktor IX, X och/eller II är mindre än 10 % av normala nivåer vilket kan ta upp till 72 timmar. Studien visar på att förlängning av PT sker tidigare än ACT eller APTT (Haines, 2008).
I en retrospektiv studie av Waddell och medarbetare (2013) hade hundar som inte blivit diagnostiserade med AR-förgiftning ett PT med medianvärdet 12,8 sekunder. Hundar som diagnostiserats med AR-förgiftning hade ett medianvärde på 52,3 sekunder vilket är signifikant högre. På grund av variabiliteten som finns bland de tromboplastiner som används i PT-test är det rekommenderat att standardisera PT med INR (International normalized ratio). INR är det värde PT får om WHOs referenstromboplastin används. Om värdet på INR överstiger 6,0 finns det risk för akut blödning och behandling med vitamin K anses nödvändigt (Monnet & Morgan, 2000).
Symptom
Faktor VII ger den initiala effekten genom att förlänga PT, dock utan att orsaka tendenser till blödning och anses därför inte ha en kliniskt viktig effekt. Det kan förklaras med att AR framförallt utövar sin effekt på koagulationen via faktor II (Pachtinger et al, 2008).

Kliniska symptom som uppkommer vid AR-förgiftning är resultat av inre och/eller yttre blödningar som leder till anemi (Petterino et al., 2004). De kliniska symptomen brukar vara vaga. De kan vara letargi, dyspné, anorexi, hemoptys, takykardi, bleka slemhinnor och kollaps sekundärt till blödning (Waddell et al., 2013). Kliniska symptom såsom depression, svaghet, dyspné, melena, epistaxis, hematemes och hematuri relaterar till inre och yttre blödningar. Inre blödningar är det som oftast är kliniskt utmärkande för AR-förgiftning medan symptom på yttre blödningar kan saknas (Petterino, et al., 2004). Vid hälsokontrollen av hundarna i studien av Haines (2008) visade fynden oftast på en inre blödning. Enligt hundägare var de vanligaste symptomen letargi, depression, svaghet, aptitlöshet, dyspné, hosta och kräkning. I studien av Wadell med flera (2013) observerades att letargi eller kollaps var de mest frekvent rapporterade symptomen (60,3 %) för AR-förgiftning följt av anorexi eller minskad aptit (40,5 %). Därefter kom kräkning, dyspné och hosta.
Det finns vissa differentialdiagnoser till AR-förgiftning som kan tas i beaktande hos en hund med allvarlig koagulopati. Exempelvis DIC (disseminerad intravaskulär koagulation) som kan vara associerat med en rad olika sjukdomar, bland annat neoplasi, infektion med nematod ur släktet angiostrongylus, leversvikt, autoimmun trombocytopeni och ärftliga koagulationssjukdomar.
Behandling
Enligt Pachtinger med flera (2008) är det bäst att så tidigt som möjligt avlägsna intaget gift från GI-kanalen för att i så stor utsträckning som möjligt minska mängden som absorberas. I studien av Haines (2008) användes apomorfinlösning subkutant, eller natriumkarbonat oralt, vid behandling där målet var att framkalla kräkning. Överlevnadsfrekvensen var 90,4 % i studien. Även ventrikelsköljning är en initial behandlingsmetod som vanligen är rekommenderat om en massiv dos av toxin har intagits (Haines, 2008). Djuret behöver dock vara nedsövt för denna metod (Luiz & Heseltine, 2008). Syftet är att undvika risken för utveckling av koagulopati och därmed behovet att administrera vitamin K1 (fytonadion) som antidot. Pachtinger med flera (2008) hävdar att omedelbar administrering av vitamin K efter AR-förgiftning inte är nödvändigt. Vid osäkerhet om hunden har absorberat en toxisk dos AR eller inte menar även Haines (2008) att ett passande tillvägagångssätt är uppskjutande av behandling med vitamin K tills bedömning av koagulationen hos hunden har gjorts. Intravenös injektion med vitamin K är inte rekommenderat eftersom det kan ge en anafylaktisk chock (Petterino, et al., 2004; Haines, 2008; Luiz & Heseltine, 2008). Haines (2008) och Luiz & Heseltine (2008) tar upp att den gastrointestinala absorptionen av vitamin K kan öka om samtidig utfodring med fettrikt mat sker.
De senare behandlingarna som ges då koagulopati har utvecklats verkar genom att återställa funktionella koagulationsfaktorer. Blodtransfusion och administrering av vitamin K är två sådana behandlingsmetoder. Behandlingens varaktighet varierar och bestäms utifrån intagen dos och vilken aktiv ingrediens det intagna råttgiftet innehöll (Haines, 2008). Däremot fann Wadell och medarbetare (2013) att blodkoncentrationen AR inte korrelerar med kliniska symptom eller förlängd koagulationstid. Robben med flera (1998) har dessutom kommit fram till att den initiala plasmakoncentrationen av brodifakum inte var signifikant korrelerad med hur lång tid det tog att behandla hundarna.

Petterino med flera (2004) och Luiz & Heseltine (2008) har översiktligt tagit upp några olika exempel på vilka behandlingstider som kan förekomma. Om hunden har intagit en andra generationens AR borde den behandlas i två till tre veckor. Om en hund intagit en första generationens AR såsom warfarin hade det istället bara varit nödvändigt med behandling i fyra till sju dagar. Om det intagna preparatet är okänt borde behandlingen fortsätta i åtminstone tre till fyra veckor. Luiz & Heseltine (2008) anser att patienter med pågående blödning inte endast borde behandlas med vitamin K. Detta på grund av att det tar 6-12 timmar för nya koagulationsfaktorer att syntetiseras efter administrering (Haines, 2008; Luiz & Heseltine, 2008).

DISKUSSION
När det gäller förgiftning med råttgift tar Luiz och Hezeltine (2008) upp att onormal koagulering kan ta 24-36 timmar på sig att utvecklas samtidigt som Haines (2008) säger att kliniskt signifikanta koagulopatier utvecklas inom 12-36 timmar efter intag av toxinet. Dessa studier motsäger varandra. Skillnad kan bero på allmänt stor variation i sjukdomsprocessen mellan individer. Hur snabbt sjukdomsprocessen går kan bero på många faktorer såsom hundens storlek, omgivande miljö, stress med mera. Eftersom det var en relativt liten skillnad på tidsangivelserna är det troligt att de syftar till samma processer men med lite olika utgångspunkter.
Även andra tidsangivelser har varit motsägande. Pachtinger med flera (2008) menar att en ökning av PT inte borde ses förrän ungefär 36 timmar efter intag av AR medan Haines (2008) säger 12-24 timmar. Denna skillnad kan bero på att det finns en stor variation bland raser på grund av att de har olika stor mängd blodvolym och olika enzymsystem. Variabiliteten som finns bland tromboplastiner (Monnet & Morgan, 2000) kan troligen också påverka tidsangivelserna. Haines tar upp att en ökning av PT är relaterat till reduceringen av faktor VII (den koagulationsfaktorn med kortast halveringstid) samtidigt som han ger tidsangivelserna. Pachtinger med flera däremot, baserar sin tidsangivelse på alla vitamin K-beroende koagulationsfaktorers halveringstid.
Omedelbar administrering av vitamin K vid AR-förgiftning är inte nödvändigt då uppskjutande av behandlingen anses vara ett mer passande tillvägagångssätt. Administrering av vitamin K är inte indikerat förrän en förlängning av PT kan ses (Robben et al, 1998; Pachtinger et al, 2008; Haines, 2008). Trots dessa uttalanden skadar det säkert inte att ge vitamin K för säkerhets skull. Forskarna har troligen utgått från en ekonomisk synpunkt. Mätning av PT kan dessutom kompliceras om vitamin K getts innan provtagning. Så allmänt verkar AR-förgiftning behöva konfirmeras innan det är nödvändigt att ge behandling med vitamin K. Att samtidig utfodring med fettrik mat kan öka absorptionen av vitamin K tar Haines (2008) och Luiz & Heseltine (2008) med största säkerhet upp för att belysa möjligheten till att vitamin K snabbare kan ge effekt. Däremot gör det ingen skillnad på hur snabbt karboxyleringen av koagulationsfaktorerna kan ske förutom att den kan börja lite tidigare. Om en hund är väldigt påverkad av förgiftningen kan denna information ha betydelse vid behandling, dock gör den nog ingen större skillnad för att samtidig utfodring med fettrik mat är något som borde bli rutin vid behandling.
Vid jämförelse av vikten hos AR förgiftade hundar var medianvikten signifikant lägre hos de förgiftade hundarna (Wadell, et al, 2013) vilket kan bero på att ägare ofta inte tror det är möjligt för hunden att komma åt platsen där råttgiftet placerades ut. Små hundar är dock mer benägna att komma åt sådana platser på grund av deras mindre storlek. Incidensen för AR-förgiftning var högre hos yngre och små och mellanstora hundar (Haines, 2008). Yngre hundar är för det mesta mindre (beror på ras) och kommer därmed lättare åt utplacerat råttgift. De är även naturligt mer nyfikna och lekfulla än äldre hundar vilket resulterar i att de oftare utsätts för nya potentiellt farliga ämnen. En annan möjlig orsak kan vara att små hundar i större utsträckning kommer in till veterinärkliniken på grund av att samma dos ger större effekt på en liten hund än på en stor hund.

Att frekvensen AR-förgiftningsfall ökade under december och april (Haines, 2008) kan troligen bero på att de sammanfaller med högtiderna jul och påsk. Invasionen av möss brukar ske när kylan kommer. De befinner sig alltså oftast i husen under den kalla årstiden vilket sammanfaller med jul och påsk. Vid denna tid åker många ut till sina stugor där risken för möss eller råttor kan vara större än inne i en större stad. Till följd av detta kan det vara så att privatpersoner inhandlar råttgift som de sedan placerar ut.